Ja, man kan nog säga att jag har gjort ifrån mig med den här plattan. Det där fattar du själv, medborgare; det kommer perioder i allas liv när man liksom kvävs i det närvarande, det statiska nuet. Då måste man göra något. Du vet.
Så jag gick upp till grabbarna på Philips-Phonogram och sa så här: »Jag vill göra en platta och jag måste göra den tillsammans med pojkarna och flickorna på YTF och tillsammans med Sverre Sundman och Gert Palmcrantz för vi har snackat fram en bra skividé och vi är inspirerade och nu vill jag dessutom ställa mig solidarisk med mina yrkesbröder och därför vill jag be er om en liten smula frihet för som ni vet har det varit en massa diskuterande hit och dit om grammofonindustrins arbetsmetoder på sistone och jag är trött på att behöva höra vissa personer komma med befängda anklagelser och försök till att dirigera artister i den riktning som dessa personer anser kommersiellt rätt. De artister som godtar att jobba under förmyndare och som under hänvisning till den s.k. »folksmaken» (»Publiken är inte så dum som vi tror, den är dummare.» cit. Stikkan Andersson) frivilligt avstår från att föra sina idéer och ideal till salutorget må göra det; jag tänker aldrig gå i ledband och vare det mig fjärran att antyda att Phonogram någonsin har försökt att styra mig i någon riktning; tvärtom har vi alltid haft ett angenämt, avspänt förhållande och arbetsbetingelserna har varit de bästa tänkbara. Så det är inte er jag vill åt på något sätt. Men jag behöver en smula frihet. Jag behöver fria händer för att göra den här plattan och jag undrar om ni grabbar har förståelse för detta. Jag skulle bli förbannat tacksam om ni hade det.»
Och det hade dom. Och jag är tacksam för det.
Så jag ringde Sabu Martinez i Hedemora och han sa att han skulle stänga sin congaskola i några dagar och ta sin fru med sig och komma ner till Stockholm och hjälpa mig att stänka in den här plattan con muy fuerte.
Och sen ringde jag Rune Gustafsson och frågade om han ville vara med på den här LP:n också och det ville han och jag undrar om det inte är den åttonde LP:n som Rune och jag har jobbat tillsammans med. Jag tror det. Det kan vara den nionde också för den delen. Och det blir fler. Hoppas jag.
Ja, och sen kom Red Mitchell in i bilden och sen ringde vi Janne Schaffer och sen var vi fulltaliga tyckte vi så vi drog in i studion och satte igång helt förutsättningslöst. Jag menar, vi började helt enkelt lira ihop. Vi kom överens om att inte skriva ned några arrangemang utan allting skulle improviseras fram och så blev det och jävlar i min halta frack va´ roligt vi hade. Tre da´r tog det och tonen var hela tiden rå men hjärtlig som ni kanske märker här och var på plattan. Det gick väl åt en liten smula whisky då och då också jag vill minnas men det märks inte säger Gert Palmcrantz som fungerade som någon slags kombination av producent och tekniker förutom att han gav oss glada tillrop och öl och mackor. Ja det var en fin inspelning. Mer kan jag inte komma på att berätta om den här LP:n annat än att jag inte tror att den kommer att spelas särskilt mycket i Sveriges radio. De här »vykorten» är riktade till personer, det är det som är vitsen med dom. Personnamn är inte populärt bland radioproducenter, jag vet det. Inget att göra åt. Hoppas jag.
»Vykort till Jack» är till Jack. Jack är min son och han är nio år gammal nu och börjar fatta saker och ting. Hoppas jag.
»Vykort till red. Ulf Thorén» är skriven under mellandagarna jul – nyår 1972. Vi kom nämligen underfund med, Thorén och jag, att vi nog knappast skulle hinna göra det där televisionsprogrammet som vi snackat så mycket om. Inte det året i alla fall. Men jag hann göra en visa innan årets slut och den är till Thorén. Det går väl fler tåg? Hoppas jag.
»Cement blues», som denna låt har hetat från början, är istället för vykort från t ex … tjaa … Fångarna på Kumla? OK?
»Cleo mellan dig och mig» heter också »fakirvisan» och handlar om en masochist. Världen är full av masochister faktiskt; man tröttnar på dem. Det har jag gjort i alla fall, hoppas jag.
»Vykort till LO» heter egentligen »Svappavaaravisan». Det är Jan Johanssons inspelning av »Gällivaara-visan» som ligger till grund för den. Det är Jan Johanssons idé med ert benägna samtycke, hoppas jag.
Resten av vykorten får stå lull. Jag vet inte om det finns något att tillägga där; om någonting är oklart för Dig, medborgare, så hör av dig till mig,
hoppas: Å Vismarlöv; anno 1973
Cornelis Vreesvijk
Det här, gamle vän, är min, i mitt tycke, bästa platta.
Vad tycks?
Cornelis 15/5-74
Så skrev Cornelis på mitt dedikationsexemplar. Han var stolt över plattan. Och med rätta. Det är en bra produktion ur många aspekter och ett utmärkt tidsdokument från ett turbulent sjuttiotal i allmänhet och för Cornelis i synnerhet.
Cornelis trivdes som bäst i sällskap med andra musikanter och här hade han samlat en elit med gitarrlekarna Rune Gustis och Janne Schaffer, rytmknippet Sabu och den spelande basisten Red Mitchell i spetsen. Resultatet blev en improvisationskonstens Höga Visa med mycket närvarokänsla och smittande musikanteri . Man märker också tydligt att Cornelis hämtade näring ur myllan av blues, jazz och latinamerikanska rytmer.
Han kände sig fri .
Så fri han nu kunde vara med kronofogden i hasorna och tidningarnas ständiga uppmärksamhet. En sextiotalscirkus i strålkastarljuset, ett knäckt äktenskap, fängelsevisiter, löpsedelsrubriker, ett flackande liv i kappsäck mellan olika vistelseorter och en svans av tveksamma vänner, egenartade Ann-Katrinor och en självförbrännande livsföring. Allt självförvållat och fritt från all moralisering. Utan denna bakgrund hade aldrig Cornelis varit Cornelis och gett oss andra en exceptionellt diger produktion av personliga visor, sånger, dikter, scenshower, teater- och filmroller och placerat honom i kedjan Bellman—Taube—Vreeswijk, en Don Quijote som brann i alla ändar i en rastlös tjurrusning för livet. Men han dog inte nyfiken.
Den lyckosamma tiden hos Anders Burman och Metronome låg bakom honom.
Ekonomitrasslet tvingade fram samarbetet med Philips-Phonogram för utländska marknader i grannländerna och Holland utom räckhåll för kronofogden. Och nu ville han solidarisera sig med YTF-gänget och komma med sitt bidrag. Cornelis och Fred Åkerström var flaggskeppen i 6O-talets visexplosion och 1971 bildade de och de övriga vissångarna Yrkestrubadurernas förening med egen skivproduktion och artistförmedling, en självklar utveckling i ett gäng som umgicks både privat och på scenen, natt som dag.
Redan i de tidigare skivorna fanns hans sociala patos, underifrånperspektivet och medkänslan för de udda som kommer i kläm i samhällsmaskineriet. Hans tilltänkta journalistbana ändades med skivdebuten 1964 och den åtföljande artistframgången men i den här produktionen känner man av iakttagaren, journalisten och outsidern med protesten mot sociala orättvisor. Han ville vara tydligare i denna skiva och ärligare mot sig själv. Det är väl också tveksamt om de kommersiella skivbolagen varit så förtjusta åt ämnesvalet.
I den här produktionen lyser Cornelis. Han jobbar på egna villkor tillsammans med följsamma och improviserande yrkesbröder. Det är hans första riktigt egna skiva. Han är sin egen producent. Fjorton vykort till namngivna personer — vänner, vedersakare, makthavare och organisationer samt ett vykort från. Med bonusspåret är det nio musiksatta dikter ur den parallellt utgivna diktsamlingen med samma namn, utgiven på Norstedts, precis som debutsamlingen En handfull gräs 1970.
Cornelis uppskattade möjligheten att komma i tryck med sin lyrik. Precis som Evert Taube strävade han hela tiden att bli litterärt accepterad. Likheterna med Taube är flera än man först anar. Bägge var arbetsnarkomaner men hade det knepigt med turerna kring ekonomin, trots icke oävna inkomster från STlM, och båda dog med skatteskulder (som betalades av dödsbona!), fick TV-sända begravningar och välvalda gravar på Söder, Taube mittemot minnesstenen över Lasse Lucidor på Maria kyrkogård och Cornelis granne med Lars Wivallius på Katarina, deras vidlyftiga kollegor på 1600-talet.
En avgörande betydelse för bådas folkliga popularitet hade säkert den stilistiska känslan lör talspråksvändningar, raka formuleringar och det osvikliga rytmsinnet. Språk och musikalitet är ju varandras vapenbröder. Från Taube tog Cornelis idén med att stoppa in rytmiserade deklamationer bland visorna. Det finner ni även här. Båda var synnerligen belästa. Så fort Cornelis hade tid över på flygplatser, i turnébilen, i väntan på maten på krogen, bakom scenen eller hemmavid så läste han – romaner, diktsamlingar, skräcknoveller, i stort sett allt. Och båda var språkkunniga och noga med svenskans valörer. Outsidern och ensamvargen Cornelis slog ner som en bomb i den svenska ankdammen vid skivdebuten 1964 . Han talade med vår generations språk och utryck, i bjärt kontrast mot den förhärskande vispoesin där kärlekslyriken kändes nattstånden för oss unga och blommorna vippade otiilbörligt fagert. Cornelis behärskade det poetiska hantverket. Han använde hexameter, coplas och haiku och hängde gärna coda och envoi på balladerna, precis som de gamla medeltidspoeterna .
I stället för vykort bör ses i sitt tidsperspektiv. l efterdyningarna av 1968 års händelser och i protest mot den kommersiella underhållningen uppstod en alternativ musikrörelse med vänsterpolitiska förtecken under 7O-talet. Fria teater- och musikgrupper såg dagens ljus, där budskapet ibland var viktigare än utförandet. Skånskan blev ett gångbart sångspråk. Det var en tid med protester, Vietnamkrig , almbråk, gruvstrejker, kvinnoföreställningar, tältprojekt, alternativa festivaler, knutna nävar och kulturella gränsöverskridningar.
Cornelis stack ut i detta turbulenta skede genom sin skarpa penna, utifrånsyn, musikalitet, scenpersonlighet och produktivitet. Den här produktionen är väl värd att presenteras på nytt och de flesta visorna är tidlösa i den märkliga värld vi skapar omkring oss.
Rättvik i december 2000
Sid Jansson
Cornelis Vreeswijk (1937-1987)
är en av den svenska visans dominerande gestalter — trots att svenska inte var hans modersmål; han kom till Sverige som tolvåring från Holland (där han f.ö. som vuxen, och professionell artist, också hade betydande framgångar med sånger på sin barndoms språk).
Han nådde förvisso berömmelse under sitt alltför korta liv, men hans betydelse tycks snarast ha växt under de år som gått sedan hans död.
Det är i själva verket inte så underligt. Den konstnärliga rollen som rabulist och blasfemisk hädare av folkhemmet förefaller ha spillt över i hans privatliv; en serie tämligen bisarra bohemiska krumsprång gjorde honom under tider framför allt till löpsedelsfenomen, verkar det, och så såg det ut. All uppståndelsen kring personen tenderade att skymma det växande verket.
Nu, när bullret avklingat, kan vi se vilken betydande visdiktare han faktiskt är. Han är en av de få som verkligen har ett eget, personligt språk, och en konstnärlig avsikt med detta språk.
Något liknande kan sägas om sångartisten Cornelis Vreeswijk: han är sig själv, absolut särpräglad, originell, unik. Man känner alltid igen honom.
»I stället för vykort» (1974) var Cornelis åttonde LP-skiva — den bästa så långt, tyckte han själv. Den har länge varit oåtkomlig, och YTF(r) är stolta och glada att presentera en efterlängtad nyutgåva, på CD, och nu också för nedladdning via Internet.
Thorstein Bergman